Jag har ett komplicerat förhållande till min mamma.
Det har varit så, så länge jag kan minnas. En period av mitt liv tog det ungefär 20 sekunder från det att jag klev innanför hennes ytterdörr tills vi var osams. Det har blivit bättre, men enbart för att jag har lärt mig att kontrollera ilskan bättre och att fråga mig vem som äger problemet innan jag exploderar. Men ibland är det ju faktiskt jag som äger problemet, och då blir det jobbigt.
Jag ska inte lämna ut henne här (fast jag gärna har lust), men, ja, jag kommer aldrig vilja ha henne nära. Aldrig. Och att hon skulle ändra sig, eller ens börja reflektera över sitt eget handlande, tror jag inte på överhuvudtaget.
Återstår att hålla henne på avstånd.
Men hur lätt är det när jag är enda barnet och hon är gammal och en massa skuld och plikt och dåligt samvete och skuldbeläggande smyger sig på?
Skulle vilja klippa bandet.
Men törs inte, orkar inte,klarar inte att fatta beslutet.
Så jag får väl bita ihop (vilket hemskt uttryck) ett tag till.
Suck.
Det har varit så, så länge jag kan minnas. En period av mitt liv tog det ungefär 20 sekunder från det att jag klev innanför hennes ytterdörr tills vi var osams. Det har blivit bättre, men enbart för att jag har lärt mig att kontrollera ilskan bättre och att fråga mig vem som äger problemet innan jag exploderar. Men ibland är det ju faktiskt jag som äger problemet, och då blir det jobbigt.
Jag ska inte lämna ut henne här (fast jag gärna har lust), men, ja, jag kommer aldrig vilja ha henne nära. Aldrig. Och att hon skulle ändra sig, eller ens börja reflektera över sitt eget handlande, tror jag inte på överhuvudtaget.
Återstår att hålla henne på avstånd.
Men hur lätt är det när jag är enda barnet och hon är gammal och en massa skuld och plikt och dåligt samvete och skuldbeläggande smyger sig på?
Skulle vilja klippa bandet.
Men törs inte, orkar inte,klarar inte att fatta beslutet.
Så jag får väl bita ihop (vilket hemskt uttryck) ett tag till.
Suck.
Kommentarer
Skicka en kommentar