Fortsätt till huvudinnehåll

Minne

Kunde varit jag


Ett minne från Elins barndom:
Hon går på lågstadiet i Johannes Skola.
En dag säger hon till mig:
"Mamma, jag önskar att du var mat-tant i min skola. Då kunde jag säga hej till dig på lunchrasten och alla barnen skulle få äta din goda mat".
Kom plötsligt på det igår när jag hörde en diskussion om att barn inte alls bryr sig om prestige och karriär.
Blir glad bara jag tänker på det.
Det är liksom inte viktigt att vara operasångerska eller nåt annat tjusigt, det viktiga är vem man är och hur man är.
Inte vilket yrke man har.
Fint!



Några år senare...Elin och Emilia i Paris 2009

Kommentarer

  1. inger30 januari 2010 kl. 23:40

    Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  2. inger30 januari 2010 kl. 23:47

    Hej Gunilla !
    Nu måste jag bara ge mig till känna . Jag läser din blogg och hoppas att du inte misstycker .Jag gillar den jättemycket , dina funderingar mitt i livet känns bekanta även för mig trots att jag är något äldre. Och när du visar en så fin bild på våra vackra döttrar måste jag bara få kommentera. Varma hälsningar från ett smällkallt Luleå

    SvaraRadera
  3. Gunilla31 januari 2010 kl. 11:21

    Hej Inger, vad roligt att du gav dig till känna! Lite grann känns det ju som om i känner varandra pga döttrarna. Det känns väldigt bra att de har varandra därborta i den stora staden tycker jag. Ha det bra så länge!
    Stockholmshälsningar från Gunilla :)

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Hiram-söndag

                                           Även en ganska stor hund vill sitta i knät ibland Söndagarna har blivit min Hiram-dag. Idag blir det Ungersk gulasch, det luktar lovande, kan jag avslöja! :) Låter töntigt och nördigt, men hennes recept har tagit matlagningen till en helt annan nivå. Jag älskar att det är enkelt, lite bohemiskt, rejält och framför allt, det blir alltid underbart gott! Hurra för Hiram :) Annars är dagen rätt trist...grått grått grått och duggregn. Enligt EU-passet fyller lilla flickan Smilla 2 år idag, och hon ska så småningom firas med leverpastej. Min egen, vackra, fina hundflicka <3 På onsdag ska jag på massage. Är helt spänd/stel i höger sida av kroppen. Knäet är konstigt och jag vet inte hur det går med maratonet. Smilla och jag går/springer ju ...
Skicka en kommentar
Läs mer

Update

Förkyld. Trött. Stel. Inget kan få mig mer ur humör än när jag inte känner mig pigg och energisk. Mitt knä har krånglat, min höft har gjort ont och min ländrygg förvandlades till en säck cement när vi gjorde halvbryggan på lunchyogan i onsdags. Idag var planen att träna, men jag är ledig och orkar inget mer än att gå en ordentlig promenad med djuren. Djuren, ja! Egon rymde förra veckan. Inte bara en liten rymning, utan han bara stack. Hundarna fick bada lite vid Brunnsviksbadet, och även Egon, som inte brukar vilja bada lika mycket som Smilla, ville skutta lite i vattnet så jag släppte kopplet. De skuttade runt lite, började jaga varann och vips så stack den lille busen upp i skogen, som ett skott, med kopplet slängandes efter sig. Smilla kom tillbaka, men Egon var försvunnen. Jag skulle leda yoga lite senare, hade ingen telefon med mig, sprang hem med Smilla, hämtade telefon och cykel, Mona kom och hjälpte mig att leta, men den lille var försvunnen. Fick ställa in yogan, ringde ...
Skicka en kommentar
Läs mer

Tosca, sprängdeg och stora skor

Hade både ont i halsen och ont i huvudet när jag vaknade. Nu känns det dock bättre. Drömde inatt att jag sprängde bilar och massa saker. Och så skulle jag göra ett inhopp som Tosca fast jag inte kunde rollen, men konstigt nog var jag inte nervös utan tänkte att "ja, ja, jag räddar ju föreställningen, dom ska vara glada att jag gör det här". Det enda som var lite jobbigt var att jag inte hann få på mig nån peruk, utan nån sprang omkring och klippte och drog i mitt hår hela tiden. Och så skulle jag ha nån annans skor, och dom passade inte. Jag hade nåt slags tofflor på mig, och dom fick jag ha under dom andra skorna. Väldigt märkligt. Minns känslan av sprängdeg i drömmen...den var mjuk och salmiakbrunaktig, ungefär som sånt där tuggummi...Jenka? Det allra märkligaste är att de senaste dagarna, igår och idag, är min rumpmuskel bra igen. Jag har ju inte gjort nånting! Det var kanske det jag skulle lära mig. Och som en följd av detta (eller kanske inte alls) har jag kunnat släppa ...
Skicka en kommentar
Läs mer