Jobbade igår, sen kom Sandra, Anna och lilla Sally hit :)
Sally försökte tala om för Jacob att det var hon som bodde här nu, eftersom hon kom före honom, men det funkade inget vidare. Smilla tyckte det hela var ok, så länge den lilla plutthunden inte åt upp hennes (tyckte hon iaf) hundgodis. På det stora hela gick det riktigt bra!
Idag tog vi vår morgonpromenad, sen var det frukostdax och sen gjorde jag yoga, vilket Smilla alltid gillar. Efter det tog Arne med oss till Stora Skuggan, där vi tog en snöprommis och mötte massa andra hundar.
Funderar mycket över vad som försiggår i mitt inre - jag känner mig litegrann som vore jag i en bergochdalbana, ena dagen är allt toppen, nästa dag vill jag bara ge upp, allt är bara jobbigt och då kommer de där dumma känslorna att bara ge upp på en gång och springa och gömma sig. Jag tror jag har gjort så ganska ofta faktiskt, gett upp vid minsta motstånd. Som om inget får vara svårt, då är det lika bra att bara ge upp, jag kommer ändå att misslyckas ungefär. Tror faktiskt att jag många gånger har gått in med den inställningen när jag gjort svåra roller, att jag på något konstigt sätt först nästan kämpat ihjäl mig i tron att jag skulle jobba upp några slags reserver, kämpat så mycket att när det väl var dags, orkade jag knappt. Och sen, vid minsta motstånd, ville jag bara ge upp. Då var reserverna redan förbrukade.
Vet inte varför. Som om jag ville ge upp, som om det inte var någon idé, som om det bara var andra som fick lyckas, jag fick inte, var inte gjord för att lyckas. Vad nu "lyckas" är.
Tycker så ofta att jag tar saker och ting alldeles för hårt, som om saker äter sig in i mig och upptar min tillvaro på ett förtärande sätt.
Vill inte ha det så.
Ska öva på acceptans, på att släppa taget, på att bara vara här och nu, det kanske är det viktigaste av allt. Här och nu. Det enda som behövs, det enda som är möjligt.
Sally försökte tala om för Jacob att det var hon som bodde här nu, eftersom hon kom före honom, men det funkade inget vidare. Smilla tyckte det hela var ok, så länge den lilla plutthunden inte åt upp hennes (tyckte hon iaf) hundgodis. På det stora hela gick det riktigt bra!
Idag tog vi vår morgonpromenad, sen var det frukostdax och sen gjorde jag yoga, vilket Smilla alltid gillar. Efter det tog Arne med oss till Stora Skuggan, där vi tog en snöprommis och mötte massa andra hundar.
Funderar mycket över vad som försiggår i mitt inre - jag känner mig litegrann som vore jag i en bergochdalbana, ena dagen är allt toppen, nästa dag vill jag bara ge upp, allt är bara jobbigt och då kommer de där dumma känslorna att bara ge upp på en gång och springa och gömma sig. Jag tror jag har gjort så ganska ofta faktiskt, gett upp vid minsta motstånd. Som om inget får vara svårt, då är det lika bra att bara ge upp, jag kommer ändå att misslyckas ungefär. Tror faktiskt att jag många gånger har gått in med den inställningen när jag gjort svåra roller, att jag på något konstigt sätt först nästan kämpat ihjäl mig i tron att jag skulle jobba upp några slags reserver, kämpat så mycket att när det väl var dags, orkade jag knappt. Och sen, vid minsta motstånd, ville jag bara ge upp. Då var reserverna redan förbrukade.
Vet inte varför. Som om jag ville ge upp, som om det inte var någon idé, som om det bara var andra som fick lyckas, jag fick inte, var inte gjord för att lyckas. Vad nu "lyckas" är.
Tycker så ofta att jag tar saker och ting alldeles för hårt, som om saker äter sig in i mig och upptar min tillvaro på ett förtärande sätt.
Vill inte ha det så.
Ska öva på acceptans, på att släppa taget, på att bara vara här och nu, det kanske är det viktigaste av allt. Här och nu. Det enda som behövs, det enda som är möjligt.
Kommentarer
Skicka en kommentar