Dogs, cats, opera and gym - welcome to my world

....har bl.a innehållit följande: jag började blogga jag började jobba som F&S-receptionist jag började ha sångelever jag började med ashtangayoga jag började löpträna jag gick ner en massa kilon jag lade in en annan växel i min träning jag släppte taget om någon som annars kunde ha fått mig att må riktigt, riktigt asdåligt jag började tycka om min kropp jag började inse att jag bara kan ta ansvar för migsjälv och inte för alla andra jag började inse att jag är värd att älska jag började inse att jag också får ta för mig jag insåg att jag kan leva utan att få ständig bekräftelse genom mitt sjungande jag rensade bort vissa element ur mitt liv jag träffade en person som snabbt blev viktig men som jag ändå ska låta vara jag insåg att jag kan både sjunga och göra annat jag blev lite lite mer insiktsfull om hur livet för mig blir meningsfullt Ett rätt bra år. Må 2010 bli ett ännu bättre år, på fler sätt än ett. Kärlek, självkänsla, ansvar och mod till er alla!

Förra nyårsafton tvingade jag med Elin, Li och Arne på Sylvesterjogg med F&S Gärdet. Det var inte så populärt hos alla ( förlåt, Elin och Li, jag trodde det var lugnare...) så jag körde min egen Sylvesterjogg den här gången. Det blöta, fuktiga, droppande i ansiktet är svett. Brunnsviken låg stilla, vit och orörd och solen glimtade fram. Helt underbar avslutning på ett år av stora förändringar. ( jag vet, jag ser ut som en manisk galning, jag är väl det också)

Luktade på en Kate Moss-parfym idag. Började fundera på varför jag tycker hon är cool. För att hon inte är perfekt. Det är det som gör henne perfekt, att hon inte ser ut som en skyltdocka. Sen har hon gjort dumma grejer, men det har väl alla. Snyggo är hon iallafall. Är sjukt trött, ska sova nu, denna sista natt på år 2009. Hoppas jag drömmer om allt underbart som väntar mig år 2010. Passion, fyrverkeri, liv!

Faktiskt riktigt roligt att se sitt år såhär!

Såhär ser det ut på F&S KI. Helena hade kaffe-abstinens big time, så jag fixade lite Zoegas på vägen. ( slog ner en pensionär, tog kaffet och sprang, muohaha!! ) Sen gick de andra på lunch....och motionärerna verkade också ha gått nån annanstans. Så jag blev kvar där alldeles ensam. En dag i mitt fantastiska liv. Ingen mellanmjölk här inte. Passion och fyrverkerier eller hur var det. Framför allt gillar jag att jag känner mig så hot i röd fleece-väst. Ska nog börja använda hela kollektionen varje dag typ. Because I´m worth it.

Är på F&S KI. De andra är på personallunch, så då jobbar jag lite istället. Nu blev det väldigt lugnt...väldigt! Så då smyger den inneboende bloggaren fram och diktar lite ;) Igår, innan jag började titta på "Den engelske patienten", ramlade jag in i nåt danskt program om relationer och manligt och kvinnligt och konflikter och allt vad det var, jag var inte med från början. Men det som var intressant tycker jag, och som jag också läste om i SvD för nån vecka sen, är det här med rädslan för passion. Att en av vår tids största rädslor är rädslan för smärta och att förlora kontrollen, och därför väljer man bort passionen. I det danska programmet jämförde man orden lidelse och lidande, och poängterade släktskapet mellan orden. Att man om man vill ha lidelse, även måste räkna med ett visst mått av lidande. Och det är många inte beredda att göra, alltså väljer man kontroll och slätstrukenhet framför passion, lidande, lidelse och naturligtvis också konflikt, vilket ändå är en sj

Jag har fått ABBA:s Happy New Year på hjärnan. Det är ju i och för sig rätt tidpunkt att få just den på hjärnan, men lik förbannat är det jobbigt att få en låt på hjärnan. Men det är nåt med deras sound och vemodet i sången som har klistrat fast sig. Annars har jag jobbat i princip hela dagen på F&S Gärdet, det var rätt trevligt. Första gången jag stängde där. Tror det gick bra. Går dock och runt med nåt slags vemod i mig, för att återknyta till Happy New Year. Och så denna förbaskade rastlöshet. Tålamod är något svårt. Att lära sig att lita på livet, att det som ska ske, också sker. Naturligtvis ska man gripa tillfället när det kommer, men inte tvinga fram något. Det får konsekvenser längre fram. Tror jag. Hörde en gång en liknelse om en båt som bara navigerar nån grad fel åt ena hållet. Men efter ett dygn eller så är skillnaden enorm och man är nån helt annanstans än vad man hade tänkt. (nu kan jag inte ett piss om båtar, så det här kanske låter astöntigt....ha överseende, please

Hamnade framför en intervju med Jarl Kulle på tv nu ikväll. Vilken fascinerande man och skådespelare. Han är väl kanske inte bortglömd, men jag kan inte påstå att jag har tänkt på honom speciellt ofta. Kommer inte ihåg när han dog, men han var ju verkligen en av de riktigt stora skådisarna. Blir lite inspirerad av allvaret och hängivelsen när han talar om skåderspelaryrket och teatern. Känner att jag behöver få till mig lite av det där, jag kommer bort från det. Magin, förtrollelsen som sker när strålkastarna slås på. Teaterdammet. Tack Jarl för det, ska ta med mig lite i mitt lilla bagage. (Läste just att han dog redan 1997, trodde det var senare)

Jag har haft en krypande känsla ett tag i kroppen av att något är på gång. De senaste dagarna har detta förstärkts, och idag känns det som jag vill klättra på väggarna. Eller nåt ditåt. Vad är det jag ska förstå? Eller ska jag bara ha tålamod, och tänka att det inte alltid är så att man kan och ska göra något? Och att det är just det jag måste lära mig? Eller ska jag rusa åstad och vara impulsiv? (som jag brukar) Jag vet inte. Och om jag inte vet, är det antagligen dumt att göra något som då kanske blir förhastat. Shit. Väntar väl då, lär mig tålamod, om det är något som går att lära sig. Det är stilla här hemma. Elin är hos en kompis, Jacob sover och tydligen sover hans kompis över för det står ett par till jättestora skor i hallen. Jag somnar alltid först och hör inte ett pip även om de sitter och spelar tv-spel till 4 på morgonen. Kanske därför de är hos oss. "Öh, Jalle, vi e hos dig då, din morsa somnar ju ändå bara". Mmm, så kan det va. Elin och jag ska på Puls-pass sen,

Tror det är i Norrlands Guld-reklamen som några stenhårda mc-snubbar kommer in på en pub, beställer Norrlands Guld och lyssnar på dansband typ i jukeboxen. Hade en liknande upplevelse idag. Jag var på intensivpass för en ledare jag inte testat tidigare. In kommer en cool snubbe med tatueringar, säger lite coolt fåordigt att "Tja, nu kör vi lite jympa" och man tänker "shit det här blir bara hårdrock typ" och så sätter han igång musiken och det är typ Friends med Lyssna till ditt hjärta och Abba och massa dansband. Höll på skratta ihjäl mig, men på ett snällt sätt. Snubben var bra och jättegullig, passet var tufft även om det var jätteudda att köra styrka till Slippin´through my Fingers och när det var slut lade han handen på sitt hjärta och sa: Med er gick det som en dans! och log ett lite blygt leende. Det ÄR roligare med nåt totalt oväntat än det lagomt förutsägbara. Var glad hela dagen efter det. Och då har jag ändå varit på släktgrejen! Men det var riktigt ok. El

Slötittar på "Äventyraren Thomas Crown" som det känns som dom visar stup i kvarten på tv, men nåja, den är rätt ok att slötitta på. Gillar lite den där eleganta stilen, och hon den där tjejen som jag aldrig minns vad hon heter i verkligheten, skådisen alltså. Brukar alltid tänka att lite sådär ska jag vara, lite säker och lite cool och lite jag-tar-för-mig-vad-jag-vill-ha-stilen. Får väl öva på lämpligt offer. Kanske. Eventuellt. Nån gång. Tränade lite idag. Märker att jag sakta men säkert har förvandlats till värsta träningsnörden. Nu tränar jag ju typ varje dag, eller nästan iallafall. Ja, ja! Igår tränade jag inte. Känns lite som ett blogg-torka-inlägg, det här....men kände ändå för att skriva lite. Massa tankar flyger genom skallen hela tiden men jag kan ju inte skriva allt. Det skulle bli konstigt. Folk skulle bli utlämnade. Jag skulle inte våga visa mig på vissa ställen igen. Det är en liten balansgång, hur personlig ska man vara? Personlig, men inte privat. Har stora p

Vi hade en riktigt fin julafton trots min relation till mamma. På nåt sätt får man bara ta det onda med det goda och leka Lyckliga Familjen i ett par timmar. Och jag tänker varje år att det inte är klokt vad vi stressar upp oss, det är ju så snabbt över. Julsjungandet i Sankt Göran kändes jättebra. Kände mig faktiskt väldigt lugn och i kontroll. Nu var det ju inte den mest komplicerade repertoaren, men ändå...jag hade kul. Alltid något. Sonen fick rätt mycket kläder i julklapp och gick omkring och var vuxen i ny outfit. Han är så stor. En ung man. Lite märkligt. Häromdagen på jobbet kom en kvinna in med sin vuxne son och skulle träna. Hon skulle förlänga sitt kort, och jag hjälpte henne. När jag kollade hennes namn, upptäckte jag att det var barnmorskan som förlöste Jacob. Rätt häftigt! Men jag sa ingenting, tänkte att folk kanske säger sånt hela tiden. Men kul ändå. Om hon kommer fler gånger, kanske jag säger något. Idag ska Elin värda på F&S Svea! Nostalgitripp! Jag följer med oc

Doppare-da´n...vad dumt det låter egentligen. Ser framför mig en hel massa människor som bara sitter och doppar olika saker i baljor och muggar och grejer. Själv sitter jag på jobbet och har det väldigt, väldigt lugnt. Inte så många som har ro att träna idag verkar det som. Själv tänkte jag stanna och träna lite när jag har jobbat klart och sen gå hem och klä granen och gegga på glasyr på pepparkakorna och handla lite mat tills imorgon. Handlade lite italienska delikatesser igår på en liten garage-shop vi har på Birger Jarlsgatan där man kan köpa massa goda grejer, salami, parmaskinka, pesto, ostar och sånt, till jättebra priser. Mysigt. Såg att det var "Love Actually" på tv3 ikväll...får se upp så jag inte blir ännu mer inspirerad än tidigare...(se inlägg från förra veckan) Lite fint är det ändå att så många säger GodJul trots att man inte alls känner varann. Imorgon blir det sedvanlig lunch hos mamma(hurra), sen Julbön i SanktGöran kl 17, där jag har sjungit de senaste fyrt

Jag har ett komplicerat förhållande till min mamma. Det har varit så, så länge jag kan minnas. En period av mitt liv tog det ungefär 20 sekunder från det att jag klev innanför hennes ytterdörr tills vi var osams. Det har blivit bättre, men enbart för att jag har lärt mig att kontrollera ilskan bättre och att fråga mig vem som äger problemet innan jag exploderar. Men ibland är det ju faktiskt jag som äger problemet, och då blir det jobbigt. Jag ska inte lämna ut henne här (fast jag gärna har lust), men, ja, jag kommer aldrig vilja ha henne nära. Aldrig. Och att hon skulle ändra sig, eller ens börja reflektera över sitt eget handlande, tror jag inte på överhuvudtaget. Återstår att hålla henne på avstånd. Men hur lätt är det när jag är enda barnet och hon är gammal och en massa skuld och plikt och dåligt samvete och skuldbeläggande smyger sig på? Skulle vilja klippa bandet. Men törs inte, orkar inte,klarar inte att fatta beslutet. Så jag får väl bita ihop (vilket hemskt uttryck) ett tag t

Elins plan är försenat nästan 1 1/2timme, grrrrrrrr! Jag vill ju att hon ska komma NU. Men med tanke på vädret är det väl rätt ok ändå. Idag har jag inte gjort så mycket vettigt, men det måste man ju inte göra heller. Har fikat och pratat om livet med Carina på Ritorno, mysigt, mysigt och lugnt var det där också! Alla är ute och hetsar runt på sta´n efter julklappar. Kanske jag också borde göra, men äsch, jag gör det imorgon istället. Sen slog jag in några paket, kollade hur man gör pepparkaksglasyr, men gjorde ingen idag, kollade på Luftfartsverkets hemsida igen, och igen, och igen....och nu står det äntligen "ankommer 19.55", inte bara "beräknas". Tror det får bli lite pizza och ett glas vin sen och prat,prat,prat! Åååå, kan knappt vänta!

och en kattbild med julanknytning är väl aldrig fel! Enjoy!

Här håller hon till annars, min lilla dotter.... Om bara 2 dagar kommer Elin hem från Paris! Det var ett halvår sedan vi sågs. Jättejättelängesen. Det känns nästan overkligt. Har städat lite idag så det ska se fint ut här hemma. Hon ska få mitt rum så hon kan stänga dörren om sig ordentligt. Själv tycker jag det ska bli ganska mysigt att sova i vardagsrummet, jag gjorde ju alltid det förut när båda bodde hemma. Vilket känns väldigt längesen. GUD, vad tiden går snabbt. I varjefall såhär i backspegeln. Idag var jag på spinning. Jag går aldrig på spinning, har gjort det en gång när jympapasset jag skulle gå på blev inställt. Det enda jag kom ihåg från den gången var att min sadel ramlade av mitt i passet och att min väninna höll på att svimma. Men idag gick det finemang. Lite långtråkigt ibland att bara sitta och trampa, men helt ok. Ska testa intensivspinning nästa gång. Har en konstig känsla i kroppen. När ska man ta konstiga känslor på allvar? Trust your instinct, sa en kinesisk lycko

Fick denna länk av min dotter, tycker den är så underbar! https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjRM_a3h8RwfpvAi5k67eIAukcg0gHlhA4xR3xZ4ycThkNGLwQnhwVCYYvRVI4Tb17hE24lfsWmOzebtsA34v1HdwDaDP7Nem1Vkrzw0g0pYinO9_GW14YKCjfuZg7j5bpHWbC7xZxHQis/s1600-h/pastedGraphic_tiff_scaled_500.jpg

...tror jag att det blir! Det var längesen jag såg så mycket snö som det är i Stockholm just nu. Vitt, vitt och tyst, tyst. Ett stort tungt dämpande täcke lade sig över Sverige. Ganska så rogivande. En sångelev kom över med en julblomma idag. Jag är en sångtant. Gulligt att komma med present till fröken. Det finns nåt med tiden före jul som gör mig till en romantisk fjant som tror att om jag säger kärleksfulla saker till folk, kommer det att kännas som jag är med i "Love actually". Vilket jag iochförsig inte har nåt emot, men det är ju bara en film. Tror att jag måste lära mig tålamod. Vill så gärna driva saker och ting så det händer nåt, typ vad som helst, bara det händer nåt. Inte alltid en bra egenskap. Inte alltid nåt som får "Love actually" att bli verklighet. T-Å-L-A-M-O-D.

Fiskpinnetjuv in disguise....miss Lisa the Cat! Idag har jag bestämt mig för två saker: Att sjunga det jag ska sjunga och satsa. Även fast jag har hållit på i 20 år. Nu är nu. Ingen tackar mig för att jag sitter hemma och är tyst och blygsam. Att inte göra nåt dumt, som jag har varit på väg att göra. Att lämna det därhän. Att släppa taget och ta ett steg tillbaka och lugna ner mig. Och nu måndagens stora händelse: att steka fiskpinnar till mig och Jacob. Och att hindra Lisa från att sno dom och skala dom med tassen och äta fisk-innehållet. Hur gulligt som helst!

Jag var på Designtorget igår för att köpa lite julklappar. Jag älskar den affären! Det finns några prylar från några som kallar sig "Fuldesign"- man märker att det är fult ( http://fuldesign.se/ ). Tycker deras grejer är helt underbara. Bl.a fanns det örngott med olika monster, nåja, jag ska inte skriva varför jag tyckte det var så otroligt kul, någon kanske tar illa upp, men, ja, jag stod där och skrattade högt för migsjälv iallafall. Och så har de ju massa Jan Stenmark-prylar! Och helt underbara nyckelringar och magneter i stil med: "Kom ihåg att du är unik - precis som alla andra". För övrigt försöker jag starkt koncentrera mig på att leva i nuet. Nu, nu, nu och nu. Och att våga lite mer. Tjolahopp på er!

Tänk vad jag tyckte Lucia var viktigt när man var yngre och sjöng i femtielva körer och så. Nu har jag ingen relation till Lucia alls. Såg ett litet barn med sin mamma på Odengatan med lucialinne över yttterkläderna, då kom jag plötsligt ihåg att det är Lucia på söndag och hur snabbt tiden går och att det egentligen var nyss som barnen var små...och allt möjligt. Ikväll har jag bara suttit i soffan och druckit ett glas gott rödvin (Selvarossa, mummmmms!, smakar mycket dyrare än det är) och tittat lite på tv. Ramlade in på Skavlan i ettan, Robbie Williams var en av gästerna. Intressant kille med så mycket svärta i sig. Ja, det förstås, annars hade han inte varit ett dugg intressant. Bara en reflektion. Gillar verkligen när folk är ärliga om sina svårigheter och att de har ställt till det för sig här i livet och att de också är beredda att ta konsekvenserna. Go, Robbie. Tänker på så mycket...hur kul det blev att sjunga den här veckan. En ny värld öppnade sig. Tänker också på att livet är

http://elfyourself.jibjab.com/ view/tfRSHbjXyXlp8F672n5E Det var ju så kul att pyssla med... Är mest nöjd med Jacob och Trisse, de ser så realistiska ut.

En Stenmark får förgylla dagen ytterligare!

Nåja, kanske inte riktigt, men idag gick jag runt här i mina kvarter och tänkte på en person. Jag går Tulegatan fram till Frejgatan den här gången, tänkte jag, det brukar jag inte göra. Och vips! runt hörnet står personen jag har tänkt på idag. Sånt är märkligt. Finns slumpen? Jag blev glad iallafall! Innan detta glada hände, stod jag hemma och övade och tänkte på en sångteknisk sak som min vän T sa till mig efter min lilla Brünnhilde-föreställning.För övrigt samma sak som Birgit Nilsson gav mig som tips för 10 år sedan, men som jag lite hade glömt. Och det gick så bra! Jag tyckte jag hade kontroll på min energi på ett helt annat sätt, och lätt var det också. Av bara farten sjöng jag både Elektra och Senta. KUL! Imorgon blir det äntligen mitt favorit-intensivpass, det var längesen. Ska också bli jättekul! Plötsligt blev den här dagen en jättebra dag. :-)

....bara för att han är så bäst!

Jag samlar på bra citat. Hittade ett idag i en gammal almanacka: "Ingen kan få dig att känna dig underlägsen utan ditt eget samtycke". Så bra! Det lär vara Eleanor Roosevelt som sade detta. Klok tant! Idag har jag sjungit julsånger i C:s härliga ateljé med underbar pianist. Advent är inte så dumt ändå. Och igår blev det Almodovars Kika. Heeelt galen film. Härligt med galenskap! Mitt största problem just nu är vad vi ska äta till middag. Eller kanske inte det största, bara det mest akuta. Have a great 2:a advent, folks!

...är det och klockan är bara kvart i fyra med det är kolmörkt. Jag har känt mig glad och balanserad hela veckan, det gör jag väl nu med, men det pluppade upp så mycket tankar. Hur ska jag gå vidare? Vad vill jag med både det ena och det andra? Vill jag någonsin dela mitt liv med en annan människa igen? Orkar jag satsa en gång till på sångkarriären i extremfacket? Hur länge ska man ha tålamod, när ska man tycka att det bara räcker och är nog? Hur vet man när något är rätt att satsa på? Jag kan tycka att jag tror det hela tiden, bara för att jag så lätt blir entusiastisk, och sen var det fel. Och vad är rätt? När är hindren bara för många och för höga för att ta sig över? Vet man det? Äsch nu tror jag jag går till Casablanca och hyr en film. Nån lite tänkvärd eller helt galen sak. Almodóvar kanske? Eller Vicky Cristina Barcelona?? Får se....

Tycker han är så på pricken..... Mer följer i sinom tid! Älskar hans bilder.

Min lille son började må illa och vara ledsen igår kväll. Han gick tappert till skolan i morse, men hade inte ätit något på hela dagen. När vi åt middag började han må illa igen. Jag frågade om det var något med hans tjej och sen satt han lutad mot mig och grät i 45 minuter. Han är 16 år. Så stor och så liten. Han kommer alltid vara mitt lilla barn, och jag är glad att han vågar vara liten fortfarande. Lilla älskade barn.

Fick ett mail med jättestora cerise och röda bokstäver. Det gjorde mig så glad. Mina älsklingsfärger. Allt blir liksom lite roligare i färg. Och i starka färger är det jättejätteroligt helt enkelt. Tack. Min dag lystes upp. ( heter det så? "lystes"? Hmm...)

...idag efter Brünnhilde nr 1: "Gunilla, du är lik Salma Hayek!" Man kan bli glad över de mest skilda saker. Som t.ex att man sjnger bra. Men att vara lik Salma är ju inte fy skam. Ska sitta och tänka lite på det över en kopp te inför morgondagen tror jag. Förresten gick det väldigt bra, och jag behandlade mig själv med respekt och lugn. Sjunga är roligt tycker Gunilla/Salma.

Veckans uppgift: att vara en valkyria och inte behandla migsjälv som kattskit. Oj, vad tiden har sprungit. Jag har inte haft ro att skriva ett endaste ord på över tre veckor. Ibland kommer inga ord till en, och behovet att skriva suddas ut. Det har varit uppochner i sinnet, vad ska jag sjunga, orkar jag göra en satsning till, klarar jag att kontrollera mig, finns det något sådant som ett kall, är man tvungen att följa sitt kall isåfall...? Är fullständigt klar över en sak: att jag inte tänker behandla migsjälv som jag har gjort tidigare, dvs som kattskit ungefär. Jag tar ansvar för mitt liv och mitt handlande och jag tänker må bra. No more kattskit alltså. Har några slutscener i Götterdämmerung framför mig i veckan, SKA lita på migsjälv, SKA ta det lugnt, SKA inte gå över mina gränser! Ska tända eld på min sophög med upphöjt lugn och i fullständig balans, kryddat med total galenskap. Ser fram emot detta!

Jag har fått två behandlingar för min förkortade högra halssena. Förkortad har den blivit för att jag spände den så kopiöst när jag fick reflux-skiten för ca 2,5 år sedan med tillhörande svullnad på ena stämbandet. För att kompensera detta, kom kroppen på den fina idén att kompensera med andra sidans halsmuskulatur. När svullnaden försvann och jag kunde sjunga igen, tänkte jag inte mer på halsmuskulaturen. Jag var ju frisk, jag kunde sjunga, nu skulle livet gå vidare! Nu gjorde det ju inte riktigt det....och för en tid sedan märkte jag att varje gång jag rörde huvudet åt höger, så knakade det i nacken. Och eftersom det är nära öronen, så hördes det väldigt väl. Inte så kul ljud. Typ som om huvudet håller på att lossna. Så nu har jag blivit "knakad" och tryckt där, och AJ! det kändes minsann. Och hårt satt de, mina 2år gamla spänningar. Och när de löstes upp...jösses, att man kan bli så slut på alla plan! Hade repetition igårkväll, lustigt nog med många av de människor som var

Jag skrev ju häromdagen om att jag upplever det som om jag har fastnat mitt på tröskeln ungefär. Knappt hade jag vågat tänka tanken, innan jag jag kände att saker och ting faktiskt förändrade sig. Ett sångjobb på längre tid verkar plötsligt realistiskt, ett par jeans jag tidigare bara fått upp nånstans på låren gick plötsligt på, riktigt lätt dessutom, och jag känner mig plötsligt full av tillförsikt i alla möjliga frågor. Träningen har gått bra trots att jag har känt mig lite trött, ja, kort sagt, det mesta går faktiskt vidare. Märkligt. Livet är märkligt. Det där med att släppa taget och våga tänka: "äsch, nu ger jag upp, jag släpper taget, jag kan inte göra mera", det är bra märkligt. Och det går ju inte att fejka, man måste vara där, annars händer inget. Häftigt och förunderligt. Det är bara en sak som jag känner att jag måste göra för att allt ska kännas bra. Imorgon ska jag nog göra det. Nu ska jag se om sonen är vaken. Höstlov är det, och det blir nog landet ett par da