Fortsätt till huvudinnehåll

Funderingar en torsdag i augusti


Jag har ont i magen ( för mycket grönsaker?) och sitter och tänker att det vore kul att få fler kommentarer. Det går ju bra att vara anonym och tycka vad som helst. Känner mig redo att ta emot även "vilken skit du skriver din feta kossa" eller så.
Har shoppat lite på rea idag och vilat min väldigt hårt jobbande kropp. Kände en liten stelhet i benen efter skivstångspasset, men inte så farligt som jag hade trott. Det känns ju bra!
Har surfat runt lite och läst fitnessbloggar, otroligt vad många det finns därute som tar sin träning och sin kost på allvar! Det är roligt och peppande att läsa, och skönt att veta att det inte bara är jag som sitter där och kontrollerar protein-, fett- och kolhydratintag.
Men faktiskt, till och med i provrummet idag tyckte jag att jag kunde stå ut med att se mig själv i spegeln. Allt jag provade passade eller var för stort, eftersom jag fortfarande tror att jag måste ha XL typ, eller åtminstone L. Men M räcker mer än väl. Och det är ju ett enormt framsteg.
Jag tittade på "Du är vad du äter", jag har väldigt svårt för Anna Skippers ton och sätt, men det är ändå intressant att se på. Alla som är med får ju så mycket bättre självförtroende av att faktiskt lyckas förändra sitt liv och sina vanor. Jag tror att väldigt ofta vet man inte hur man ska gå till väga, man ser bara att man måste avstå från det och det och det och har inga alternativ. Och så läser man om mirakeldieter eller piller eller kurer, och så går man ner lite och sen återgår man till det normala och går upp igen, kanske mer än man gick ner till och med. Idag var det en ung tjej, 21 år, som vägde 145 kg. Det är svårt att förstå hur hon kan ha hamnat där, det framgår ju heller aldrig i programmet, men jag slås ändå av hur illa hon måste tycka om sig själv. Och sen tycker man att det inte spelar någon roll, man är ändå så tjock, så man kan lika väl äta den där godispåsen och dricka den där läsken också för man är ändå så fet och äcklig att det inte märks. Jag känner så väl igen mönstret hos mig själv. Och så förtränger man och tänker att det är inte jag som lever på det där sättet, det är inte jag som behandlar min enda kropp så illa, det är inte så farligt, jag ska ta tag i det här. Men det ligger så mycket mer bakom de där extra kilona att bara insikten att det är jag som ser ut såhär,att det är jag som går och bär på allt extra fett, kan få en att inte orka ta itu med det av rädsla för det som egentligen ligger bakom ens beteende.
Oj, det där blev en lång dålig mening. Hoppas ni fattar vad jag menar. Övervikten är bara ett symptom på att något är åt helvete med självkänslan. Det är en lättköpt tröst att stoppa något i munnen, så blev vi ju tröstade från det att vi anlände till jordelivet. Och sen hatar man sig själv.


Tänk, vad mycket man är lyckligt ovetande om i den här åldern!
Nu har jag förresten inte ont i magen längre.
Och kommentera gärna även om ni avskyr vad jag skriver!

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Hiram-söndag

                                           Även en ganska stor hund vill sitta i knät ibland Söndagarna har blivit min Hiram-dag. Idag blir det Ungersk gulasch, det luktar lovande, kan jag avslöja! :) Låter töntigt och nördigt, men hennes recept har tagit matlagningen till en helt annan nivå. Jag älskar att det är enkelt, lite bohemiskt, rejält och framför allt, det blir alltid underbart gott! Hurra för Hiram :) Annars är dagen rätt trist...grått grått grått och duggregn. Enligt EU-passet fyller lilla flickan Smilla 2 år idag, och hon ska så småningom firas med leverpastej. Min egen, vackra, fina hundflicka <3 På onsdag ska jag på massage. Är helt spänd/stel i höger sida av kroppen. Knäet är konstigt och jag vet inte hur det går med maratonet. Smilla och jag går/springer ju ...

Tosca, sprängdeg och stora skor

Hade både ont i halsen och ont i huvudet när jag vaknade. Nu känns det dock bättre. Drömde inatt att jag sprängde bilar och massa saker. Och så skulle jag göra ett inhopp som Tosca fast jag inte kunde rollen, men konstigt nog var jag inte nervös utan tänkte att "ja, ja, jag räddar ju föreställningen, dom ska vara glada att jag gör det här". Det enda som var lite jobbigt var att jag inte hann få på mig nån peruk, utan nån sprang omkring och klippte och drog i mitt hår hela tiden. Och så skulle jag ha nån annans skor, och dom passade inte. Jag hade nåt slags tofflor på mig, och dom fick jag ha under dom andra skorna. Väldigt märkligt. Minns känslan av sprängdeg i drömmen...den var mjuk och salmiakbrunaktig, ungefär som sånt där tuggummi...Jenka? Det allra märkligaste är att de senaste dagarna, igår och idag, är min rumpmuskel bra igen. Jag har ju inte gjort nånting! Det var kanske det jag skulle lära mig. Och som en följd av detta (eller kanske inte alls) har jag kunnat släppa ...

Åka tunnelbana

Igår på tunnelbanan på väg hem efter en repetition i Högalidskyrkan: Ett gäng otroligt präktiga medelålders lite fina par kommer in. De sätter sig bredvid mig och på sätet närmast. De är högljudda och pratar vitt och brett om sina upplevelser den kvällen, de har nämligen varit på Operan och sett Läderlappen. "Vad tyckte du?" "Jo, det är ju lättsamt och roligt, och Janne Malmsjö är ju så underbar!" "Vi var 57 stycken från mitt jobb där ikväll!" ( Åh käre Gud så hemskt) "Men får vi höra nu då, hur var sångarna? Höll de måttet, hehe?" ( precis som ni era puckon kan bedöma det tänker jag) "Ja, jag är väldigt förtjust i Anders Larssons röst" (tant mittemot mig med päls och beskäftig look) "Anders Larsson? Vad gjorde han för roll?"(gubbe på andra sätet som gillade Helge Skoog mest) "Ja Helge, han är fenomenal, tänk hur han kan få igång publiken!" "Ja, det som är så svårt!" ( vad vet du om det, har du provat eller...