Jag har ont i magen ( för mycket grönsaker?) och sitter och tänker att det vore kul att få fler kommentarer. Det går ju bra att vara anonym och tycka vad som helst. Känner mig redo att ta emot även "vilken skit du skriver din feta kossa" eller så.
Har shoppat lite på rea idag och vilat min väldigt hårt jobbande kropp. Kände en liten stelhet i benen efter skivstångspasset, men inte så farligt som jag hade trott. Det känns ju bra!
Har surfat runt lite och läst fitnessbloggar, otroligt vad många det finns därute som tar sin träning och sin kost på allvar! Det är roligt och peppande att läsa, och skönt att veta att det inte bara är jag som sitter där och kontrollerar protein-, fett- och kolhydratintag.
Men faktiskt, till och med i provrummet idag tyckte jag att jag kunde stå ut med att se mig själv i spegeln. Allt jag provade passade eller var för stort, eftersom jag fortfarande tror att jag måste ha XL typ, eller åtminstone L. Men M räcker mer än väl. Och det är ju ett enormt framsteg.
Jag tittade på "Du är vad du äter", jag har väldigt svårt för Anna Skippers ton och sätt, men det är ändå intressant att se på. Alla som är med får ju så mycket bättre självförtroende av att faktiskt lyckas förändra sitt liv och sina vanor. Jag tror att väldigt ofta vet man inte hur man ska gå till väga, man ser bara att man måste avstå från det och det och det och har inga alternativ. Och så läser man om mirakeldieter eller piller eller kurer, och så går man ner lite och sen återgår man till det normala och går upp igen, kanske mer än man gick ner till och med. Idag var det en ung tjej, 21 år, som vägde 145 kg. Det är svårt att förstå hur hon kan ha hamnat där, det framgår ju heller aldrig i programmet, men jag slås ändå av hur illa hon måste tycka om sig själv. Och sen tycker man att det inte spelar någon roll, man är ändå så tjock, så man kan lika väl äta den där godispåsen och dricka den där läsken också för man är ändå så fet och äcklig att det inte märks. Jag känner så väl igen mönstret hos mig själv. Och så förtränger man och tänker att det är inte jag som lever på det där sättet, det är inte jag som behandlar min enda kropp så illa, det är inte så farligt, jag ska ta tag i det här. Men det ligger så mycket mer bakom de där extra kilona att bara insikten att det är jag som ser ut såhär,att det är jag som går och bär på allt extra fett, kan få en att inte orka ta itu med det av rädsla för det som egentligen ligger bakom ens beteende.
Oj, det där blev en lång dålig mening. Hoppas ni fattar vad jag menar. Övervikten är bara ett symptom på att något är åt helvete med självkänslan. Det är en lättköpt tröst att stoppa något i munnen, så blev vi ju tröstade från det att vi anlände till jordelivet. Och sen hatar man sig själv.
Tänk, vad mycket man är lyckligt ovetande om i den här åldern!
Nu har jag förresten inte ont i magen längre.
Och kommentera gärna även om ni avskyr vad jag skriver!
Kommentarer
Skicka en kommentar