Fortsätt till huvudinnehåll

Onsdagsläget



Onsdagen har varit en jättebra dag.
Jag var på mitt favvo-intensivpass tillsammans med E, som är nästan som en dotter, eller en lillasyster. Vi satt och pratade efteråt om allt möjligt, och det kändes så bra att kunna prata om jätteviktiga saker på ett så enkelt sätt, om den egna kroppen och hur viktigt det är att ta hand om den och på så sätt visa sig själv respekt och kärlek. Det har tagit mig så många år att komma fram till så enkla saker, men med tanke på hur vi människor behandlar oss själva, så är jag inte ensam om att krångla till det. Om inte jag kan tycka om mig själv, hur kan jag kräva av andra att dom ska tycka om mig?
Sen var det dags för lunch med min gamla, goda vän sedan så många år, även om vi inte har haft kontakt hela tiden. Vi är lite i samma situation, funderar mycket över livet och sången och andningen och tekniken och kroppen och....ja, det mesta. Det är så häftigt att det finns folk runt omkring mig som vill prata om samma saker som jag behöver prata om, som om våra energier har skickats ut och styrt ihop oss så vi plötsligt visste att det var just vi som behövde träffas just nu.
Jag lutar mer och mer åt att det inte finns någon slump, utan att allt är energi i rörelse som vi människor fångar upp vid rätt tillfälle, om vi inte helt har förträngt våra instinkter. Och det får vi inte göra, då är vi illa ute!
Försöker minnas mitt motto, att livet är enkelt, det är vi som krånglar till det. Det hjälper faktiskt att tänka så.


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Näst sista dagen av år 2017

Ingen kontinuitet på mitt bloggande överhuvudtaget. Tappar ömsom intresset, ömsom glömmer jag att bloggen ens finns. Vad har hänt sen senast? Massor. Har gått en kurs i operaregi med Kasper Holten som handledare. Om du inte vet vem han är, kan du kolla HÄR . Off the record kan jag tillägga att det var lite som att ha en operavärldens Gordon Ramsey i rummet. Lite Duracell-kanin-varning, kombinerat med (såklart) ett väldigt stort kunnande, en enorm erfarenhet av opera och en jäkla svada. Men kul! sjunga är ändå livet Gjorde ett litet inhopp som bakgrundskör/döds-sköterska i Tosca och så gymmade jag när jag hann Egon bryr sig icke! Jag fick ställa en del av mina tankar på sin spets och lärde mig att våga dra saker till sin extrem (heter det så på svenska?) och att hela tiden fråga mig själv vad det är jag vill berätta. Lustigt nog (orkar inte berätta hela historien) fick detta till slut mig att tänka att jag inte vill regissera. Hjälpa sångelever med exe...

Positiv till överdrift?

När jag läser igenom vad jag skrivit på senaste tiden, tänker jag att ni kanske spyr på nån som är så positiv. Det känns som om jag bara skriver att jag mår jättebra och att allt är roligt och att vädret är underbart och att min mat är god och mina katter söta och min son är fantastisk. Med andra ord helt olidligt. Men....ja, det är ju så det känns nu. På ett ungefär. Vet inte hur jag ska skriva annars. Jag mår jättebra, så är det bara. Jag tror inte jag hade orkat blogga när jag mådde skit, vilket jag gjort under en ganska lång period. Så ni som eventuellt läser detta, ni får ta att jag är glad och mår bra. Men jag lovar att skriva när jag inte mår bra också. Ja, t.ex har jag mastodont-mens just nu. Men efter intensivpasset så kändes t.o.m mensen helt ok. Så var det med det. Jag lovar att skriva när allt känns såhär också!

Och så var det drömdags igen...

Varje gång något händer i mitt liv som berör mig på djupet, så drömmer jag otroligt mycket. Det känns väldigt tydligt att det är bearbetande drömmar, och att saker kommer upp till ytan som jag inte visste att jag visste. Inatt drömde jag (något förenklat) följande: Jag och en person jag nyligen har träffat är på en plats som är ett slags blandning av gym och hotell. Vad vi hela tiden vet, är att vi ska vara med på nån sorts filminspelning där vi ska hoppa ner i en pool och bli skjutna.Det är bara det att en av oss, vi vet inte vem, dör på riktigt. Och det är Penelope Cruz som ska skjuta oss med pistol. Den här andra personen är helt lugn och verkar i det närmaste oberörd av vad som ska ske, han har bestämt sig och inget spelar nån roll. Jag däremot blir mer och mer förtvivlad, för jag vill inte dö. Vi hoppar i poolen och väntar på skottet, och jag klamrar mig fast vid min vän och gråter och skriker att jag aldrig mer kommer att få träffa mina barn. Han är fortfarande lika lugn, och Pen...