De senaste dagarnas fokusering på yoga genererar alla möjliga tankar om att sjunga och andas och träna och att tänja på gränserna både fysiskt och psykiskt.
På något sätt känns det som jag kommer åt själva kärnan i både mig själv och min kreativitet när jag hittar yoga-andningen och har lugnet att stanna däri. Inte det lättaste alltid, man har ofta för bråttom och vill ha resultat på en gång och eftersom vi tydligen är funtade så att det tar väldigt lång tid innan vi fattar att vi ska lära av våra misstag, så försöker vi hellre ännu en gång med den snabba, dåliga vägen. Som Yoga-Charlotte sa, vi " blundar, håller andan och hoppas att det ska gå över". Och det blir ju sällan speciellt bra.
Som det känns nu, tycker jag att yogan faktiskt ger mig mer än sånglektioner. Hur det än är, är det jag själv som står där när det väl gäller, ingen annan sjunger istället för mig då, och om jag inte vet hur min kropp och min andning beter sig i en stressituation, så gör jag just precis som jag just skrev, blundar, håller andan och hoppas att det ska gå över.
Om jag kan tillämpa känslan jag har i yoga när jag sjunger, samma fokusering på mitt inre och på min andning och även samma minimalistiska energitänkande, att inte ge ut mer än vad rörelsen kräver, då tror jag att jag är redo att pröva vingarna igen. Jag vet inte om jag är där ännu, men är man någonsin det? När tillfället kommer, är jag så redo jag kan vara.
Såhär tänkte jag att det skulle kännas nästa gång jag står på scen!
Kommentarer
Skicka en kommentar