Jag gick iväg på en yogaklass idag. Jag gillar yoga, har gått på ashtanga-yoga på ett underbart ställe på Odengatan, läs mer här, jag gick på gravid-yoga när jag väntade Jacob och jag har yogat i Lill-Janskogen halva sommaren. Så jag kände mig taggad och redo och förväntansfull. Och tyvärr var jag kanske lite hungrig också.
Själva lokalen var en sån där lugn träninglokal, där man knappt törs prata i omklädningsrummet ens, för då förstör man lugn-och ro-stämningen. Sen kom man in i salen och tog sin matta och filt och var tyst som en...ja, en sten kanske?...medan man varvade ner till helt olidlig pianoklink-/meditations-/new age- musik-smörja. Som musiker är det OTROLIGT svårt att ignorera skitmusik. Det kan väl iochförsig vara musik om man nu tycker att det behövs, men varför dålig musik??
Passet var väl inte katastrof, men det var liksom så svenskt. Jag tänker mig ändå att de flesta vill utöva yoga för att man vill åt något mer än bara rörelserna. Och det blev liksom så konkret och ospännande och präktigt. Jag grips lätt av pinsamhetsfeber när svenska tanter ska vara lite asiatisk-influerade, trots att det bara understryker det där jättesvenska. Kanske är jag överkänslig, halvasiat som jag är, men näää, inte my cup of tea.
Det värsta var på slutet, när dessutom byggnadsarbetet i fastigheten nådde någon slags kulmen, och ledartanten började likna detta med med människokroppen, och att man måste ta hand om sig själv på samma sätt som ett hus och ibland riva ner fasaden för att man skulle åldras fint ungefär. Fick någon slags frikyrko-feeling där, det kunde ha avslutats med att vi skulle sjunga en sång och hålla varandra i händerna, och som sagt, då var jag redan slut i huvudet av hunger och kanske för lite kolhydrater under dagen.
Och till sist skulle vi slappna av till den OLIDLIGA musiken igen.
Jaha.
Tror jag tar mig ett glas vin nu.
Vet inte riktigt varför jag ens hetsar upp mig, men that´s the way I like it, eller nåt. Att hetsa upp mig är min lilla specialitet. Jag kan hetsa upp mig över en hel del, även om jag har lugnat ner mig med åren. Men jag kan ju inte bara lägga ner, resignera och bli en medelålders mespropp.
Så jag fortsätter tills jag dör. Hellre arg än likgiltig!
Kommentarer
Skicka en kommentar